Nu har det snart gått ett läsår och tankarna snurrar. Det känns som att ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inget vet. Eller i alla fall att man inte förstått allt eller att man tagit saker för sanna som kanske inte varit det, eller som nu åtminstone blivit upplysta av ett annat ljus.

Vi har under året som gått diskuterat mycket i basgruppen och under seminarierna runt kring vad atelieristans roll innebär. Men som alltid med tankar som härstammar från Reggio Emilia filosofin så finns det väl egentligen inget svar på den frågan. Svaret skulle kanske möjligen vara det eviga ”det beror på”. Och det är det jag tänker att det gör. Ibland behöver jag som atelierista vara en provokatör, ibland en inspiratör. Ibland ett stöd, någon som uppmuntrar, ibland någon som är passiv i utforskandet och på så sätt skapar förutsättningar för barnen att möta varandra i deras kreativiterande.

Jag har också reflekterat kring någonting som både Cristian Fabbi tog upp på en av sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) och det som Tarja Haikiö skrivit om i ”Barns estetiska läroprocesser”, att dokumentation är en estetisk sammanställning av ett arbete och en process och jag tänker att detta kanske därför ska vara en av atelieristans huvudansvar. Så här skriver Haikiö; ”Dokumentationen är samtidigt estetisk, en visuell beklädnad på förskolan och kan bestå av olika former… dokumentation kan också förföra genom sin lay-out som kan vara estetiskt tilltalande eller genom att lyfta fram lyckade ögonblick i verksamheten exempelvis med fotografi.” Kanske kan detta vara ett utvecklingsområde för atelieristan.

Överlag har jag funderat mycket över just dokumentation. När blir en dokumentation pedagogisk? Vad är det barnen faktiskt gör och vad tolkar vi in? Det är inte lätt att dokumentera utan att låta det egna jaget påverka. Men jag tänker att så länge vi reflekterar tillsammans med barnen så kanske vi ändå får en ungefärlig bild av deras arbete även om dokumentationen kanske aldrig helt kan bli barnens egna såvida barnen inte dokumenterar själva.

Jag har också under årets gång förstått ateljéns varande på ett annat sätt. Tidigare har jag kanske haft en mer traditionell ingång till vad en ateljé är, ett rum där man skapar, och kanske först och främst målar. Nu ser jag att ateljén blivit ett mycket vidare begrepp för mig.  För vad är egentligen en ateljé?

 För mig blev det så tydligt i och med det projektarbete som vuxit fram på min arbetsplats under höst- och vårterminen. Vi trodde oss se att barnen utforskade ljus så barnen arbetade mycket i vår ljusateljé men när vi tittade närmare på vår dokumentation såg vi att det mer tycktes som om barnen utforskade ljudet i materialet.  Så i ateljén fick vi syn på dessa tankar hos barnen och i ateljén har sedan projektet tagit olika vägar under året. Och vi har tagit med tankar och upptäckter kring ljud ut i skogen, ut på gården, i musiken och vi har byggt upp en ljudverkstad. Är inte alla dessa olika platser då en plats för kreativitet och skapande, en ateljé? Jag har alltid sätt ett högt värde på kreativt arbete då jag tänkte i termer av de hundra språken men nu ser jag hur viktig ateljén kan vara även för att föda nya tankar, både hos oss och hos barnen, som vi sedan kan arbeta vidare med i verksamheten i övrigt. Ateljén kan vara en plats där idéer föds eller där barnen kan få arbeta vidare med teorier och tankar, utforska hypoteser, som de kanske fått med sig någon annanstans ifrån.

Stina Braxells bok ”Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan” fungerade som en slags nyckel för mig i början av året. I den skriver Braxell som hur man kan arbeta med olika material och det blev en utgångspunk för mig. Jag ville introducera så många material som möjligt för barnen, för jag ville, som Braxell säger ge barnen ett slags bibliotek av material i huvudet. Jag tänker att detta också är ett sätt att skapa förutsättningar för barnen att själva kunna vara mer aktiva i deras eget skapande. De få möjligheter att bekanta sig och skapa sig en förståelse kring olika material så att de själva sedan kan välja vilka material de behöver eller vill arbeta med. Jag vill lämna över den makten till barnen, skapandet ska bli deras.  Reggio Emilia filosofin handlar för mig just om detta, hur vi kan ge barnen förutsättningar att vara så aktiva i sina egna liv som möjligt. De är huvudpersonen i deras egna sagor, jag som pedagog ska inte stå i centrum, jag är en biroll, som ska hjälpa barnen att glänsa och jag ska stå där och applådera nedanför deras rampljus. Och vara stolt över det vi gjort tillsammans.

Jag tänker också att Cristian Fabbi under sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) genom sina nyckelord; nyfikenhet, kreativitet, relationer, glädje, utmaning, skapa tillsammans och dialog, gav inspiration till hur jag kan tänka som atelierista. Jag tänker att nyfikenheten och kreativiteten finns i oss alla, men att vi kanske vill uttrycka dem och oss på olika sätt. Relationer, glädje, utmaningar, att skapa tillsammans och vara i dialog med varandra går hand i hand. Om vi kan hitta en väg att få in dessa nyckelord i vårt arbete tror jag att ateljén kommer kännas som en given del av vår verksamhet och inte bara en plats där man kan måla, arbeta med lera eller teckna. Utan en plats där något blir till.

Jag har också reflekterat kring begreppet generativa frågor som Fabbi också tog upp under sina båda föreläsningar och hur viktigt det är att vi som pedagoger lär oss ställa dessa öppna frågor som leder vidare till nya frågor och tankar både till varandra och till barnen. Fabbi pratade också om begreppet metanivå som jag tyckte är svårt att få grepp om. Men så som han förklarade det som en högre logisk nivå, att vi tänker ett steg längre, att vi tänker kring hur vi tänker, så ser jag detta som ett oerhört viktigt verktyg i våra projektarbeten. Vi måste diskutera och reflektera med varandra för att veta vad vår metanivå är för att sedan kunna utmana barnen vidare i projektarbeten. Och självklart måste vi först observera vad det är barnen faktiskt gör för att projektet ska vara relevant för barnen utifrån deras intressen.

Ja tankarna snurrar med många nya begrepp och många ifrågasättanden. Men så som jag ser det, när man tycker att någonting känns svårt, då håller man på att lära sig någonting nytt.  

Stina Braxell, Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan, 2010, Författaren och Lärarförbundetsförlag

Tarja Haikiö, Barns estetiska läroprocesser,

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-02

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-03

Basgruppsdiskussioner

Diskussioner med kollegor ( i och utanför klassen)

 

 

 

Har haft många intressanta diskussioner med studiekamrater om vad som händer med oss Reggio Emilia inspirerade. Känslorna har gått heta. Visst är det ett fantastiskt humanistiskt sätt att tänka. Vi lär tillsammans, individen i kollektivet, ett barn har hundra språk, ett barn är kompetent och har rättigheter och skyldigheter. Reggio Emilia folosofin grundar sig på en tanke om demokrati, ett motstånd till facismen, tänk själv, var dig själv.
Men vad hände med att Reggio Emilia filosofin inte är någon metod?! Jag ser mig omkring på olika förskolor som låtit sig inspireras av samma filosofi som jag och ser likadana bord, likadana material, framdukat på samma sätt. Jag hör Dahlberg, Fabbi och Malaguzzi i varannan mening. Är det här Italien?! Vart tog VI vägen?

Jag märker ett motstånd till vissa material som liksom inte "passar in" - det är inte Reggio, hör inte hit. Finn ett fel, det ska bort. Det ligger mycket prestige i att arbeta Reggio Emilia inspirerat - ibland känns det som att det blivit en fråga om vem som är bäst. Och visst är det bra att det finns ambitioner - men för barnen och för att höja lärarens status - inte för att höja oss själva, för då blir det på en bekostnad. Ska vi bara lägga till titlar i vår utbildning, tjäna pengar, ägna vår tid till att göra andra saker än att arbeta med det vi trodde på från början? - barnen! 

Jag vet inte, jag känner mig kluven. Jag tror på detta sättet att tänka men inte på det som en metod. Vi måste fortfarande kunna tänka själva, utan att tänka "fel" och vad vi än gör får vi inte glömma bort barnen i vår stävan att förbättra, förnya, passa in, bli bäst...

Jag sitter vid frukostbordet, reser mig upp. Ett av barnen lägger huvudet på sne, tittar mig djupt in i ögonen och frågar;

 - Ska du gå på möte nu igen, kommer du tillbaka?



Det är en verklighet.

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

Jag tänker att allt barnen skapar på något vis är konst. de gör det oftast så ohämmat och deras tankar flödar in i varannat, så som jag tänker mig att en konstnär arbetar. Vad var det Picasso sa; det tog mig ett helt liv att lära mig måla som ett barn.

Jag tror att man skulle kunna lägga upp ett inriktat konstprojekt med barn på olika sätt. Med de äldra barnen kanske det är intressant att se barnens intresse kring människor, andra länder etc. och från det bygga vidare genom att introducera konstnärer occh deras verk. Med de yngre barnen kanske man kunde utgå från färger, textrurer, känsel, lukt, när man går in i ett sådant projekt.

Det viktigaste tänker jag är att vi  alltid utgår från barnens intressen och inte planerar för mycket i förväg, eller att vi i alla fall alltid är beredda att vara flexibla i vårt planerande kring projekt och aktiviteter. För vem är förskolan till för?!

Barnen, jag och mina kollegor arbetar just nu med ett projektarbete om ljud, då vi efter observationer och genom att dokumentera upptäckt att barnen utforskar ljud på olika sätt i olika aktiviteter. Ljudet har därför blivit en central del i vårt skapande i ateljén. Skapande av ljud, konst av ljud och konstiga ljud. Vi har gjort skapelser i bubbelplast, målat med hela kroppen, arbetar med lera, frigolit, folie, plast, cellofanpaper, silkespapper - ja bara vår fantasi sätter gränser! Och visst är barnen konstnärer!

Alltid spännande att besöka andra förskolor, sa andra sätt att tänka, verka, vara!

Under vårt besök på förskolan Nova fick vi i uppgift att hitta barns kreativa uttryck i varksamheten, deras spår som de lämnar efter sig. I de olika ateljéerna fanns många spår efter kreativa hjärnor. Men jag reflekterade här över att många av dessa spår verkade vara lämnade av olika individer och inte av gruppen, inte skapade i ett samspel. Jag såg individens kreativa processer och skapandelust men vart är kollektivet? Jag tror att kreativitet och fantasi går hand i hand och att fantasin kommer ut våra erfarenheter. Då tänker jag också att vi borde fantisera och "kreativitera" bättre tillsammans än ensamma. Men visst kan det finnas en vinning i att möte enskilda individer i deras skapande proocess också för att upptäcka deras intressen, deras utmaningsnivå, deras "själv" men kanske upplevde jag att det var för mycket fokus på individen och för lite på kollektivet och samspelet.

I den övriga verksamheten såg jag lite spår av barnen, kanske hade barnen städat undan deras "spår". Det är ju ett dilemma i förskolans värld det där med vilka spår som ska vara kvar och vilka som ska städas bort. Färg på golvet - helst bort, men konstruktioner - kvar. Hur ska barnen förstå skillnaden och vart sätter vi gränsen?

Att lära sig lyssna är en förutsättning för demokrati! Vackert! Och vad glad jag blev då vi just nu är mitt uppe i vårt projektarbete ”Vi möts i ljud”!

Ibland känns det enkla så svårt. Vad vi krånglar till det. Lär jag mig lyssna, kan jag lyssna på dig, kan du lyssna på mig, kan vi leva och lära tillsammans.

Tyckte det var underbart att se så många exempel på projekt med yngre barn. Upplever att det är vanligt att man fokuserar på de äldre barnen och tjusiga dokumentationer kring vad de berättar, hur de filosoferar och hur de tänker kring vad de tänker men vart är de yngre barnen? Cristian visade att det inte är svårare att arbeta i projekt med de yngre barnen men att man behöver kunna fånga ögonblicken, bli kompetent i att dokumentera processer, samspel, fantasi, utforskande, engagemang, upptäckter. Men jag tycker inte att det känns skrämmande. Jag känner mig stärkt i att det går att arbeta på detta sätt med barn i alla åldrar. De yngre barnen är så tydliga i sitt kroppsspråk, sina strategier och när man ser det där tindrandet i ögonen då vet man att man är på rätt väg!

Bildanalys

Hur kan en bild säga så mycket?!  Otroligt intressant hur man kan analysera bilder utifrån olika perspektiv (klassperspektiv, feministiskt perspektiv, genusperspektiv etc.) Kändes som om Tove Janssons bok ”Den farliga resan” var mer än en barnbok, ett livsöde, ett terapisamtal, en upptäckt av självet. Jag reflekterade kring om det var tänkt så från början eller om det var undermedvetet. Så som att man ibland förstår vad man tänker först när man berättar vad man tänker, att det inte är menat från början. Jag undrar också hur barnen upplever bilderna, hur mycket kan de läsa in i dem? Är det ett dolt budskap för vuxna? 

Bilden är verkligen ett språk, ett medel att förmedla inte bara sig själv utan även sin omvärld. Då förstår man vikten av att arbete med bild och skapande i förskolan.

Sedan vi fick i uppgift att presentera och introducera nya material för de yngsta barnen på vår arbetsplatshar jag arbetat med detta med materialöversikten från Stina Braxells bok som utgångspunkt. Jag arbetar med barn i åldrarna i-3 år och insåg att det var flera material vi inte arbetat med tidigare. Kol var ett av dessa material. Barnens första möte med kol började lite trevande. Barnen ville hellre arbeta med akrylfärgerna som vi arbetat mycket med tidigare. Men när de upptäckte att kolet färgade av sig började de samtala med varandra, måla på sina egna och kompisens händer och "smeta ut" kolet från fingrarna till det stora papper jag spänt fast över bordet. De provade att måla med fingrarna och händerna och de målade både med kolets långsida och kortsidan.

Det verkade som rörelsen blev en viktig del av aktiviteten. Barnen rörde sig längst med bordet, runt bordet och skapade också ljud till rörelsen. När de arbetat ett tag tillförde jag flytande lim, penslar, glitter och paljetter som jag lagt upp på en palett. Nu märkte jag att de blev mer fokuserade på sitt egna arbete. Men kolet hade de arbetat mer tillsammans och pratar med varandra nu verkade samtalen mest gå ut på att förhandla om vem som skulle ha vilken färg på glittret.

Barnen använde sig av olika tekniker. Någon limmade först och hällde sedan med omsorg på glitter, någon  hällde glitter först och limmade sedan över, någon annan tog penseln med lim och doppade direkt i glitter och paljetter och målade med både lim och glitter samtidigt. Limmet, kolet och glittret, för de barn som blandat ihop dem, blev tillslut en grå klumpig färg. Men när limmet sedan torkade, wow vilket konstverk!

Många barn kastar sig in i skapandets förlovade värld medan andra är försiktigare. De behöver först iakta och inspireras. Under hösten började ett nytt barn hos oss, jag kallar honom här för X. Jag observerade att X vid arbetet inne i ateljén verkade nyfiken och engagerad i aktiviteten. Han stod gärna bredvid kompisarna när de jobbade och kommunicerade med både dem och mig. Han sökte sig heller inte därifrån men han deltog inteheller aktivt i arbetet. Jag reflekterade kring hur jag skulle kunna locka X in i aktiviteten. Jag betämde mig för att ge X möjlighet att vara med vid de flesta tillfällerna inne i ateljén.

Just i början av hösten arbetade vi mycket med att måla med våra händer och fötter inne i ateljén. När X var med då vi målade med händerna stod han och tittat på länge innen han försiktigt drog ett finger över färgen på pappret. Sedan blev hans fokus att han hade färg på fingret och han ville gå och tvätta bort färgen.
Jag tänkte att han kanske hellre ville arbeta med penslar så vid nästa tillfälle hade jag tagit fram penslar och aktylfärg vid stafliet. X tittade på när kompisarna arbetade men gick först fram och provade när kompisarna gått därifrån och då drog han bara nägra drag med penseln innan han gick därifrån.
Kanske tyckte han att det var för mycket barn som arbetade samtidigt? Kanske tyckte han inte att det var så lockande?

Jag betämde mig för att prova med färre barn i atljén och att X skulle få arbeta med kompisarna som har ett lugnare tempo så att X skulle kunna känna ett större lugn i sitt möte med färg. Jag lade fram tjocka penslar, stora svampar, rollers och korkar. Jag spände upp ett långt papper över hela stafliet och ställde dit två stora byttor med akrylfärg. Den ena byttan med svart färg och en färg som barnen valde och en annan bytta med vit färg och en annan färg som barnen valde. Vi blandade inte ihop färgerna utan färgen blev milerad. Tanken var att jobba med ljus och mörker och kontraster i färgerna.
X stod först och tittade på kompisarna när de jobbade innan han gick och hämtade en stol som han ställde framför stafliet. Han satte sig så att han såg en av vännerna arbeta med färgen. Efter en stund tog jag en kork och doppade den i färgen och satte fest den på pappret. Korken började rulla nerför pappret och efterlämnade ett häftigt mönster. X tog upp korken och satte fast den på pappret igen. Sedan hämtade han fler korkar, doppade dem i färg och såg dem rulla nerför pappret. Han arbetade länge, faktiskt längre än någon av kompisarna faktum är att jag var tvungen att avbryta för lunch.

Efter detta har X fått utmaningar i lera och kol men då har också han kastatsig in iskapandets förlovade värld.

(Jag ska lägga upp bilder, men behöver bearbeta dem först så att inga ansikten är med)

För ett tag sedan var vi på en fotoutställning där vi sedan i mindre grupper använde oss av sokratiska samtal. Det gick ut på att man i förväg skulle bestämma fokus för diskussionen och hur diskussionen skulle gå till. Vi bestämde att alla skulle få komma till tals och att vi inte skulle avbryta varandra. Jag upplevde inte övningen som så mycket annorlunda mot hur diskussioner går till på min arbetsplats, även om vi aldrig kallat det sokratiska samtal. Jag tycker att det är en demokratisk samtalsform som fungerar bra på en arbetsplats då man är många och alla ska känna sig delaktiga.

Vi har också haft en föreläsning med Mia om pedagogisk miljö. Den pedagogiska miljön är oerhört viktig på min arbetsplats. Vi diskuterar ofta hur miljön fungerar som den tredje pedagogen och som följd får vi ofta omforma miljön. Det är både roligt och krävande. Jag tyckte det var intressant att höra hur man tänkte kring pedagogisk miljö på andra förskolor och hur man utvecklade den. Framförallt funderar ju nu över hur vår miljö kan synliggöra, utveckla och inspirera till det projektarbete vi precis påbörjat; "Vi möts i ljud"

Många tankar har väckts under kursens gång, vet inte om allt organiserat in sig ännu. Tycker att det faller mer och mer på plats när jag befinner mig i arbete med barnen i ateljén. Men det största jag tar med mig är att våga, våga,våga. Alla kan skapa, så också jag, och det blir alltid något även om det inte blir som man tänkt. Så nu försöker jag ha tålamod och mod nog för kaos i arbetet med barnen. Jag försöker rymma från mina trygghetsramar så att inte de smittar av sig på barnen. Jag tycker också att jag fått med mig en större materialförståelse från kursen. Jag har provat material jag inte tidigare arbetat med, fördjupat kunskaper om andra material och introducerat dessa material för barnen.
Jag har också fått med mig många nya tankar kring dokumentation. När blir dokumentation pedagogisk dokumentation? Tolkar jag eller är det görandet och processen jag ser? Vem väljer vad som är viktigt att dokumentera?

När man lär sig något nytt, vet man kanske ingenting längre.

För någon månad sedan träffades vi i basgruppen på min förskola för att utmanas och inspireras i samtal. Vi diskuterade då utifrån frågorna i uppgift 2.


Diskussion om projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö.
Vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska läroprocesser blir levande och hålls vid liv?
Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt?

Vi pratade om att "öppna material", material som inte redan är någonting, utan som blir till någonting i barnens händer, exempelvis återvunnet material som pappersrullar, rör etc. kan bidra till barns kreativitet. Dessa material kan barnen själva utveckla och komma på nya användningsområden för. Vi samtalade också om vikten av att miljön är föränderlig. Den ska inspirera och utmana, precis som kompisarna och vi pedagoger. Miljön ska vara flytande. Vi pratade också om vad jag kallar "flöde" där barnen kan gå emellan olika aktiviteter inom ganska så fria ramar. Detta gör att alla barn kan pröva alla aktiviteter, även om de så bara vill vara med och titta och inspireras. Kanske vill de då pröva själva nästa dag. Jag tycker att miljön är av oerhört stor vikt när det gäller barns estetiska läroprocesser, och också i den övriga verksamheten. Miljön talar till oss och berättar för oss vad som är möjligt och då också vad som inte är möjligt. Vi måste fråga oss själva vad barnen blir lockade och inspirerade av och hur miljön kan bli den tredje pedagogen. Jag har också under kursens gång upptäckt hur viktigt det varit för mig att lära mig tillåta "kaos" i ateljén. Jag har märkt att kaoset oftast leder tilll ett djupare sammarbete mellan barnen och att arbetet i ateljén tar helt andra vägar än vad jag hade tänkt, vilket jag tänker är en indikation på att barnens intresse får större utrymme än min planering av aktiviteten.

I basgruppen pratade vi om att det är viktigt att pedagoger diskuterar, analyserar och reflekterar tillsammans över dokumentation så att det verkligen blir en padagogisk dokumentation och inte enbart en dokumenatation av görandet. Vi pratade också om hur man kan dokumentera på olika sätt och att hur man dokumenterar beror på vad man vill försöka få syn på. Kanske är kamera bättre när man vet vad man vill titta på medan videokameran är bra för att man kan kolla på filmer med "olika glasögon". Jag har själv börjat arbeta med ljuddokumenation nu. Jag har reflekterat över hur mycket som försvinner i dokumenation då man oftast arbetar med bilder enbart. Ljud och bild tillsammans säger så mycket mer.
Tillsammans diskuterade vi om hur viktigt det är att dokumentera själva görandet först så att man inte skriver ner tolkningar i observationer för då kan man egentligen inte reflektera i efterhand för då tänker man utifrån en tolkning snarare än det barnen faktiskt gjorde. Detta har blivit lite av en tankeställare för mig, för hur mycket tolkar jag egentligen det barnen gör? Något annat som jag tänkt på och som vi också pratade om i basgruppen var vilken dokumentation vi använder. Pedagogen väljer när kort ska tas, skriver ner vad som hände och väljer ut vad som ska visas och inte. Jag har funderat mycket över hur barnen ser på sitt egna görande, vad skulle de vilja visa upp, vilka bilder är deras bilder? Jag har på min avdelning nu satt ihop bilder till böcker med de aktiviteter i ateljén som barnen pratat om mest och visat störst intresse för, för att på ett sätt närma mig "barnens dokumenation". Jag tänker också att barnen skulle kunna dokumentera själva, ta egna bilder och välja ut vad de vill visa upp och prata kring. Ja det är många tankar nu...

Vi har setts några gånger nu, min basgrupp och jag.

Första gången var vi ute i Susannes ateljé där vi provade att skapa med akrylfärger, vattenfärger, oljepastellkritor, torrpasteller och kol. Oljepasteller och vattenfärger blir en häftig kombination av vått och torrt! Annars fastnade jag för kol, som jag arbetat en del tidigare med, fast då intte med barnen, och för torrpastellerna. Jag har sedan detta tillfälle arbetat med torrpasteller med barnen i ateljén. Det känns som ett enkelt material som bjuder på överraskningar. Barnen kom efter ett tag på att de kunde "dra ut färgerna" med fingrarna och att kritorna därför inte behövdes hela tiden. De började sedan måla direkt på fingrarna, händerna och även på armarna...ansiktet. (Och jag, jag jobbar med tankar om kaos) Kanske gjorde de så för att de upptäckt någonting nytt som materialet erbjöd, kanske gjorde de så för att vi arbetat mycket med fingerfärg och målat med fötterna, eller kanske bara för att... Jag upptäckte dock att vi beställt för smala torrpastellkritor som gick av när barnen använde dem, dessutom hade de plast runt om sig vilket gjorde barnen beroende av mig för att få av den. Så nu ska vi beställa in nya, tjocka torrpastellkritor, utan plast, ett tips.


Torrpastell och kol är härliga, effektfulla material som man kan göra
skarpa och dramatiska eller sudda ut för en mjukare, varmare känsla.


Andra basgruppsträffen hade vi ute på Sotenäs förskola hos Linda. Det är alltid så inspirerande att komma dit. Torget och ateljén lockade till skapande och kändes genuint engagerande och inarbetade både av barn och pedagoger . Jag ville göra om allt i vår ateljé!

Under detta besök jobbade vi med konstruktion i form av kollage och montage. Vi klippte,klistrade, använde oss av lim, pärlor, papper, glitter, allt, allt, allt. Vi pratade om hur lätt det är att fastna i att göra fint, göra rätt. Diskussionen slutade med att vi bytte plats med varandra och fortsatte arbeta med det någon av oss andra påbörjat, för att bryta tanken av vad "det skulle bli". Det blir...något.

Imorgon ser jag fram emot att välkomna min basgrupp till Hakefjordsgatans förskola där jag jobbar. Jag tänker mig att vi kan fortsätta jobba vidare med konstruktion. Vi arbetar mycket med återvinningsmaterial och det finns allt från pappersrullar och gamla rör till tyger och glaspinnar. Vi får väl se vad det "blir" av detta!

Under basgruppsträffarna har vi diskuterat vad vi tänker att atelieristans roll skulle kunna vara. En inspiratör, en provokatör, en innovatör, en konstnär, en utmanare, en trygghet, en vägledare, en medforskare, en utforskare. En atelierista behöver vara många saker, i många, olika, situationer. För ett barn behöver jag vara en utmanande provokatör, för ett annat en medforskande trygghet. Detta för att alla barn ska kunna utveckla sin lust till skapande.

Under höstterminen har vi på min förskola påbörjat ett gemensamt temaarbete "Vi i världen". Från detta tema ska olika projekt ta form från de intressen barnen visar upp på respektive avdelning. Vi är nu mitt uppe i en lång observationsperiod där vi försöker se vad det är barnen egentligen gör. Det kan vara så enkelt att fastna i det rent praktiska, görandet, men det är svårare att gå in i "det lilla" och se utforskandet, frågetecknen, tankarna.

Jag har sedan jag påbörjat utbildningen till atelierista tagit huvudansvaret på vår avdelning för ateljén. Mitt syfte har till en börjat varit att utforska olika material. Vi har arbetat sensoriskt med grundfärgerna i fingerfärg och även målat med fötterna. Vi har arbetat med olika sorters lera med olika material. Jag valde att ta bort kavlar och liknande material vid dessa tillfällen då jag upplever att det annars så lätt blir att barnen "fastnar" i "tårtträsket". Istället blev det fiskar och fiskespön, ormar, maskar, krokar, bollar, "fingrar" (barnens fingeravtryck i leran) och säkert mycket mer som jag missade, eller inte uppfattade. Skapande är ju en komplicerad process och behöver ju faktiskt inte "bli" någonting alls, mer än en upptäckt eller ett utforskande. Ibland tycker jag att det är lätt att glömma av detta och i ren iver, eller för att som pedagog känna att man bidrar till någonting, vara allt för snabb med att ställa frågor som; "vad gör du?" eller "vad blev det för någonting?". Jag försöker nu istället inta en mer passiv roll i barnens skapandeprocesser och istället ställa frågor som; "vill du berätta om det du skapat?"

Jag har också tillsammans med en kollega på grannavdelningen, som vi  delar ateljén med, arbetat med det vi kallar ljusateljén. Där har vi två stora spotlights, en med grön lampa och en med röd som ligger på ett podie på golvet så att barnen kan nå att arbeta med lamporna. de är riktade mot en vid vägg där vi även ställt fram en vitt skärmvägg. Tanken är att barnen ska få möjlighet att upptäcka att ett barn kan göra skuggfigurer som syns även på andra sidan skärmväggen för de barn som befinner sig där. Min tanke var att vi skulle arbeta med skuggor inne i ljusateljén men barnen studerar någonting annat...lamporna och ljuset. De hämtar material, så som speglar, paljetter, byggklossar och lägger framför lamporna. De tittar inte på skuggorna på väggen. Igår arbetade jag utifrån inspiration från Mias föreläsning där hon berättade om ett projektarbete om bubblor. De barnen hade målat på stafli med en overhead som gav skuggbilder på staflit. Jag ville gärna pröva detta då vi arbetat mycket med just ljus i ljusateljén. Jag valde att ta fram torrpasteller i grundfärgerna för torrpasteller hade vi inte arbetat med tidigare och jag hade en tanke om att barnen nog kanske skulle vara mer intresserade av overheadapparaten än av själva målandet, så som de varit tidigare. Därför tänkte jag att jag lättare kunde tillåta "kaos" i ateljén om barnen inte hade färg på sig och samtidigt villa arbeta med overheaden och andra material. Det första barnen gjorde var att gå fram till overheaden. De målade också men även när de målade var det overheadens ljus och skuggor de undersökte. Så vad är det barnen egentligen gör? Jag funderar på hur jag ska ta detta vidare, ligger det ett projektarbete och lurar i ljuset?

Jag arbetar på att tillåta kaos och släppa på min makt som vuxen, som Tarja har pratar om under sina föreläsningar, känner att det kommer att vara en evigt pågående process. Att lyssna med mjuka öron och att se med mjuka ögon. Men jag tror att som pedagog måste man vara öppen inför "det andra", vad det än må vara, arbetssätt, kollegor som tänker olika än en själv, barn som tänker "annat". För mig är pedogogik en ständig förändringsprocess. Jag har inte arbetat som pedagog i särskilt många år men ändå kan jag hissnas över hur jag har gjort och tänkt tidigare, men det var inte dåligt, jag gjorde bara det bästa av det jag kunde och visste då. Man får väl istället försöka se det härliga i att man utvecklas och inte se sina tidigare handlingar eller tankar som misstag, utan som ett steg framåt. Fast ofta är det kanske ett steg fram och två tillbaka, men jag rör mig i alla fall, bättre än att stå still.

Jag var på en föreläsning med min förskola där föreläsaren, en i mitt tycke mycket klok man, berättade en lite saga;

I en liten by på landsbyggden hade en gris och en höna blivit mycket goda vänner. Människorna i byn började uppmärksamma detta märkliga par och började skämma bort dem med godsaker och beröm. En dag sa hönan till grisen;
- Människorna har varit så snälla mot oss, borde vi inte ge dem någonting tillbaka?
- Jo visst, vad hade du tänkt dig då, sa grisen?
- Kanske nått de gillar att äta?, sa hönan
- Som vad då, undrade grisen
- Ägg och bacon, svarade hönan
- Lätt för dig att säga, du ger bara ett bidrag men jag måste ge en bit av mig själv, sa grisen.

Jag har tänkt på detta mycket efteråt. Vi har ett jobb som egentligen kräver av oss att alltid ge en bit av oss själva. Men vissa dagar, om det är allt vi har, så kanske det kan vara okey att "bara" ge ett bidrag...

Vi fortsätter att arbeta med grundfärgerna rött och gult, nu med fötterna och med salsamusik! Vi arbetar också i tvärgrupper med barn och pedagoger från två olika hemvister för att skapa förutsättningar för nya möten.

Vi målar med röd fingerfärg. Ett papper är klätt över ett bord, stolarna är borttagna så att barnen lättare ska kunna röra sig runt bordet och samspela med varandra. Barnen är i 2-års åldern och har själva valt att arbeta inne i ateljén.



Jag kan börja lite försiktigt med ett finger och kanske vill jag titta på kompisarna när de målar först innan jag själv prövar...






...sedan kan jag använda hela handen och verkligen känna färgen och rörelsen.




Vid ett annat tillfälle går vi över till gul färg för att undersöka vad som händer om man blandar rött och gult. Barnen använder olika tekniker...



Kanske vill jag fortsätta måla med händerna, kanske vill jag måla streck på en rad eller kanske "snurra runt" med färgen och blanda den till en ny färg!




Jag (pedagog) tillförde ytterligare material för att erbjuda en variation, fortfarande i färgerna rött och gult.



Här kan jag prova att fästa materialet i färgen eller bara studera materialet i sig. Men fjädrarna fastnar ju på mina händer!


Vi arbetar just nu med grundfärgerna inne i vår ateljé och även i vår torr-ateljé inne på hemvisten. I torr-ateljén har vi nu framme röda och gula vaxkritor, röda och gula pastellkritor och röda, gula och vita papper för at de barn som inte väljer att arbeta i ateljén ändå ska kunna ta del av det som vi arbetar med inne i ateljén. Syftet är att börja från grunden och bekanta sig med och få en förståelse av material och färger. Kanske tänker inte barnen nödvändigtvis att röd färg plus gul färg blir orange färg, men de kan kanske få en förståelse av att om man blandar en färg med en annan så kommer det någonting nytt ur det, en helt annan färg. Vi vill ge barnen möjlighet att bygga upp den katalog av materialförståelse som Christina Bexel skriver om.

Den 13:de oktober hade vi samtalsworkshop på konsthallen där vi samtalade kring olika installationer.

Jag fastnade först för ett konstverk av Wim Botha. Verket bestod av brädor som höll upp jättelika formationer av frogolit som lystes upp och gavs effekter av skuggor med hjälp av starka lampor. Känslorna jag fick kring verket var att det kändes ljust och positivt samtidigt som den kändes kaosartad och föränderlig. Jag såg olika formationer beroende på vart jag stod. Jag tyckte mig urskilja änglar, vingar, en madonna som höll någonting i knät; jesusbarnet, en häst och en drake. Verket kändes på något vis religöst och jag tänker mig att konstnären kanske ville uttrycka religionens roll som trygghet, ljus men också det destruktiva som religionen för med sig. Jag tänker också att de barn jag har på förskolan skulle uppskatta verket för att det är så "direkt". Vi arbetar också mycket med återvinningsmaterial och jag tror att barnen skulle kunna relatera till de material som vi brukar jobba med. jag tror också att konstverket skulle kunna ge in ingång till arbete med ljus/skugga. 

Det konstverk som min grupp och jag diskuterade längst var ett verk av Reena Saini Kallat som föreställde en världskarta förbunden av olika eltrådar, sladdar och taggtrådar. Den hade också ljudinstallationer med sprakande ljud. För mig kändes den olustig till en början, den förde tankarna till utnyttjandet av människor. Länderna uppe i norr hade nästan inga trådar, bara ett fåtal som kändes "utskickade" till länder med sämre ekonomiska förutsättningar och lägre levnadsstandard. Vi funderade mycket över varför vissa länder, som exempelvis Tyskland, hade så många sladdar och taggtrådar, det såg nästan ut som ett nät av kaos. När vi studerat verket länge kunde jag också tänka att sladdarna kanske även hade en positiv laddning, att vi alla är sammankopplade både på gott och ont och att sladdarna kanske var en symbol för hur nära vi är varandra genom teknoligins magi. jag tror att konstnärens syfte kanske var att väcka tankar kring hur vi påverkar varandra och vad som i så fall är god påverkan och vad som är negativ påverkan, vad som är sammarbete och vad som är utnyttjande. Jag tror att barnen hade reagerat mer på ljudet än kartan då den kanske är allt för abstrakt för dem däremot hade de kunnat göra något liknande verk med sladdar och spikar på väggen som de säkert hade tyckt var spännande och utmanande.

Vid resterande installationer hann vi inte gå in i några djupare diskussioner. Men vid fotografierna av Zarina Bhimji fick jag tankar och känslor kring; kampen om överlevnad, hopplöshet, ensamhet, tomrum, händelser som leder till någonting annat - någonting nytt, kanske till någonting bättre.

Konstnären Antonio Vega Mocatela hade en utställning med verk som fångar från ett mexikanskt fängelse hade gjort åt honom i utbyte av tjänset som han genomförde åt dem. Där hade jag känslor och tankar som; tragik, sorg, total maktlöshet, beroende, utnyttjande, mentalsjukdom och ren fysisk konst, att faktiskt inte bara skapa konst medkroppen utan även av kroppen. Fångarna hade bland annat använt hår och naglar i verken.

När jag reflekterar kring installationerna så här i efterhand tycker jag mig se en gemensam nämnare i att försöka tolka människans beroendeställning till olika saker. No man is an island.