Tankar från basgruppsträffar
Vi har setts några gånger nu, min basgrupp och jag.
Första gången var vi ute i Susannes ateljé där vi provade att skapa med akrylfärger, vattenfärger, oljepastellkritor, torrpasteller och kol. Oljepasteller och vattenfärger blir en häftig kombination av vått och torrt! Annars fastnade jag för kol, som jag arbetat en del tidigare med, fast då intte med barnen, och för torrpastellerna. Jag har sedan detta tillfälle arbetat med torrpasteller med barnen i ateljén. Det känns som ett enkelt material som bjuder på överraskningar. Barnen kom efter ett tag på att de kunde "dra ut färgerna" med fingrarna och att kritorna därför inte behövdes hela tiden. De började sedan måla direkt på fingrarna, händerna och även på armarna...ansiktet. (Och jag, jag jobbar med tankar om kaos) Kanske gjorde de så för att de upptäckt någonting nytt som materialet erbjöd, kanske gjorde de så för att vi arbetat mycket med fingerfärg och målat med fötterna, eller kanske bara för att... Jag upptäckte dock att vi beställt för smala torrpastellkritor som gick av när barnen använde dem, dessutom hade de plast runt om sig vilket gjorde barnen beroende av mig för att få av den. Så nu ska vi beställa in nya, tjocka torrpastellkritor, utan plast, ett tips.
Torrpastell och kol är härliga, effektfulla material som man kan göra
skarpa och dramatiska eller sudda ut för en mjukare, varmare känsla.
Andra basgruppsträffen hade vi ute på Sotenäs förskola hos Linda. Det är alltid så inspirerande att komma dit. Torget och ateljén lockade till skapande och kändes genuint engagerande och inarbetade både av barn och pedagoger . Jag ville göra om allt i vår ateljé!
Under detta besök jobbade vi med konstruktion i form av kollage och montage. Vi klippte,klistrade, använde oss av lim, pärlor, papper, glitter, allt, allt, allt. Vi pratade om hur lätt det är att fastna i att göra fint, göra rätt. Diskussionen slutade med att vi bytte plats med varandra och fortsatte arbeta med det någon av oss andra påbörjat, för att bryta tanken av vad "det skulle bli". Det blir...något.
Imorgon ser jag fram emot att välkomna min basgrupp till Hakefjordsgatans förskola där jag jobbar. Jag tänker mig att vi kan fortsätta jobba vidare med konstruktion. Vi arbetar mycket med återvinningsmaterial och det finns allt från pappersrullar och gamla rör till tyger och glaspinnar. Vi får väl se vad det "blir" av detta!
Under basgruppsträffarna har vi diskuterat vad vi tänker att atelieristans roll skulle kunna vara. En inspiratör, en provokatör, en innovatör, en konstnär, en utmanare, en trygghet, en vägledare, en medforskare, en utforskare. En atelierista behöver vara många saker, i många, olika, situationer. För ett barn behöver jag vara en utmanande provokatör, för ett annat en medforskande trygghet. Detta för att alla barn ska kunna utveckla sin lust till skapande.
Första gången var vi ute i Susannes ateljé där vi provade att skapa med akrylfärger, vattenfärger, oljepastellkritor, torrpasteller och kol. Oljepasteller och vattenfärger blir en häftig kombination av vått och torrt! Annars fastnade jag för kol, som jag arbetat en del tidigare med, fast då intte med barnen, och för torrpastellerna. Jag har sedan detta tillfälle arbetat med torrpasteller med barnen i ateljén. Det känns som ett enkelt material som bjuder på överraskningar. Barnen kom efter ett tag på att de kunde "dra ut färgerna" med fingrarna och att kritorna därför inte behövdes hela tiden. De började sedan måla direkt på fingrarna, händerna och även på armarna...ansiktet. (Och jag, jag jobbar med tankar om kaos) Kanske gjorde de så för att de upptäckt någonting nytt som materialet erbjöd, kanske gjorde de så för att vi arbetat mycket med fingerfärg och målat med fötterna, eller kanske bara för att... Jag upptäckte dock att vi beställt för smala torrpastellkritor som gick av när barnen använde dem, dessutom hade de plast runt om sig vilket gjorde barnen beroende av mig för att få av den. Så nu ska vi beställa in nya, tjocka torrpastellkritor, utan plast, ett tips.
Torrpastell och kol är härliga, effektfulla material som man kan göra
skarpa och dramatiska eller sudda ut för en mjukare, varmare känsla.
Andra basgruppsträffen hade vi ute på Sotenäs förskola hos Linda. Det är alltid så inspirerande att komma dit. Torget och ateljén lockade till skapande och kändes genuint engagerande och inarbetade både av barn och pedagoger . Jag ville göra om allt i vår ateljé!
Under detta besök jobbade vi med konstruktion i form av kollage och montage. Vi klippte,klistrade, använde oss av lim, pärlor, papper, glitter, allt, allt, allt. Vi pratade om hur lätt det är att fastna i att göra fint, göra rätt. Diskussionen slutade med att vi bytte plats med varandra och fortsatte arbeta med det någon av oss andra påbörjat, för att bryta tanken av vad "det skulle bli". Det blir...något.
Imorgon ser jag fram emot att välkomna min basgrupp till Hakefjordsgatans förskola där jag jobbar. Jag tänker mig att vi kan fortsätta jobba vidare med konstruktion. Vi arbetar mycket med återvinningsmaterial och det finns allt från pappersrullar och gamla rör till tyger och glaspinnar. Vi får väl se vad det "blir" av detta!
Under basgruppsträffarna har vi diskuterat vad vi tänker att atelieristans roll skulle kunna vara. En inspiratör, en provokatör, en innovatör, en konstnär, en utmanare, en trygghet, en vägledare, en medforskare, en utforskare. En atelierista behöver vara många saker, i många, olika, situationer. För ett barn behöver jag vara en utmanande provokatör, för ett annat en medforskande trygghet. Detta för att alla barn ska kunna utveckla sin lust till skapande.
Projektarbeten, kaos & sagor
Under höstterminen har vi på min förskola påbörjat ett gemensamt temaarbete "Vi i världen". Från detta tema ska olika projekt ta form från de intressen barnen visar upp på respektive avdelning. Vi är nu mitt uppe i en lång observationsperiod där vi försöker se vad det är barnen egentligen gör. Det kan vara så enkelt att fastna i det rent praktiska, görandet, men det är svårare att gå in i "det lilla" och se utforskandet, frågetecknen, tankarna.
Jag har sedan jag påbörjat utbildningen till atelierista tagit huvudansvaret på vår avdelning för ateljén. Mitt syfte har till en börjat varit att utforska olika material. Vi har arbetat sensoriskt med grundfärgerna i fingerfärg och även målat med fötterna. Vi har arbetat med olika sorters lera med olika material. Jag valde att ta bort kavlar och liknande material vid dessa tillfällen då jag upplever att det annars så lätt blir att barnen "fastnar" i "tårtträsket". Istället blev det fiskar och fiskespön, ormar, maskar, krokar, bollar, "fingrar" (barnens fingeravtryck i leran) och säkert mycket mer som jag missade, eller inte uppfattade. Skapande är ju en komplicerad process och behöver ju faktiskt inte "bli" någonting alls, mer än en upptäckt eller ett utforskande. Ibland tycker jag att det är lätt att glömma av detta och i ren iver, eller för att som pedagog känna att man bidrar till någonting, vara allt för snabb med att ställa frågor som; "vad gör du?" eller "vad blev det för någonting?". Jag försöker nu istället inta en mer passiv roll i barnens skapandeprocesser och istället ställa frågor som; "vill du berätta om det du skapat?"
Jag har också tillsammans med en kollega på grannavdelningen, som vi delar ateljén med, arbetat med det vi kallar ljusateljén. Där har vi två stora spotlights, en med grön lampa och en med röd som ligger på ett podie på golvet så att barnen kan nå att arbeta med lamporna. de är riktade mot en vid vägg där vi även ställt fram en vitt skärmvägg. Tanken är att barnen ska få möjlighet att upptäcka att ett barn kan göra skuggfigurer som syns även på andra sidan skärmväggen för de barn som befinner sig där. Min tanke var att vi skulle arbeta med skuggor inne i ljusateljén men barnen studerar någonting annat...lamporna och ljuset. De hämtar material, så som speglar, paljetter, byggklossar och lägger framför lamporna. De tittar inte på skuggorna på väggen. Igår arbetade jag utifrån inspiration från Mias föreläsning där hon berättade om ett projektarbete om bubblor. De barnen hade målat på stafli med en overhead som gav skuggbilder på staflit. Jag ville gärna pröva detta då vi arbetat mycket med just ljus i ljusateljén. Jag valde att ta fram torrpasteller i grundfärgerna för torrpasteller hade vi inte arbetat med tidigare och jag hade en tanke om att barnen nog kanske skulle vara mer intresserade av overheadapparaten än av själva målandet, så som de varit tidigare. Därför tänkte jag att jag lättare kunde tillåta "kaos" i ateljén om barnen inte hade färg på sig och samtidigt villa arbeta med overheaden och andra material. Det första barnen gjorde var att gå fram till overheaden. De målade också men även när de målade var det overheadens ljus och skuggor de undersökte. Så vad är det barnen egentligen gör? Jag funderar på hur jag ska ta detta vidare, ligger det ett projektarbete och lurar i ljuset?
Jag arbetar på att tillåta kaos och släppa på min makt som vuxen, som Tarja har pratar om under sina föreläsningar, känner att det kommer att vara en evigt pågående process. Att lyssna med mjuka öron och att se med mjuka ögon. Men jag tror att som pedagog måste man vara öppen inför "det andra", vad det än må vara, arbetssätt, kollegor som tänker olika än en själv, barn som tänker "annat". För mig är pedogogik en ständig förändringsprocess. Jag har inte arbetat som pedagog i särskilt många år men ändå kan jag hissnas över hur jag har gjort och tänkt tidigare, men det var inte dåligt, jag gjorde bara det bästa av det jag kunde och visste då. Man får väl istället försöka se det härliga i att man utvecklas och inte se sina tidigare handlingar eller tankar som misstag, utan som ett steg framåt. Fast ofta är det kanske ett steg fram och två tillbaka, men jag rör mig i alla fall, bättre än att stå still.
Jag var på en föreläsning med min förskola där föreläsaren, en i mitt tycke mycket klok man, berättade en lite saga;
I en liten by på landsbyggden hade en gris och en höna blivit mycket goda vänner. Människorna i byn började uppmärksamma detta märkliga par och började skämma bort dem med godsaker och beröm. En dag sa hönan till grisen;
- Människorna har varit så snälla mot oss, borde vi inte ge dem någonting tillbaka?
- Jo visst, vad hade du tänkt dig då, sa grisen?
- Kanske nått de gillar att äta?, sa hönan
- Som vad då, undrade grisen
- Ägg och bacon, svarade hönan
- Lätt för dig att säga, du ger bara ett bidrag men jag måste ge en bit av mig själv, sa grisen.
Jag har tänkt på detta mycket efteråt. Vi har ett jobb som egentligen kräver av oss att alltid ge en bit av oss själva. Men vissa dagar, om det är allt vi har, så kanske det kan vara okey att "bara" ge ett bidrag...
Jag har sedan jag påbörjat utbildningen till atelierista tagit huvudansvaret på vår avdelning för ateljén. Mitt syfte har till en börjat varit att utforska olika material. Vi har arbetat sensoriskt med grundfärgerna i fingerfärg och även målat med fötterna. Vi har arbetat med olika sorters lera med olika material. Jag valde att ta bort kavlar och liknande material vid dessa tillfällen då jag upplever att det annars så lätt blir att barnen "fastnar" i "tårtträsket". Istället blev det fiskar och fiskespön, ormar, maskar, krokar, bollar, "fingrar" (barnens fingeravtryck i leran) och säkert mycket mer som jag missade, eller inte uppfattade. Skapande är ju en komplicerad process och behöver ju faktiskt inte "bli" någonting alls, mer än en upptäckt eller ett utforskande. Ibland tycker jag att det är lätt att glömma av detta och i ren iver, eller för att som pedagog känna att man bidrar till någonting, vara allt för snabb med att ställa frågor som; "vad gör du?" eller "vad blev det för någonting?". Jag försöker nu istället inta en mer passiv roll i barnens skapandeprocesser och istället ställa frågor som; "vill du berätta om det du skapat?"
Jag har också tillsammans med en kollega på grannavdelningen, som vi delar ateljén med, arbetat med det vi kallar ljusateljén. Där har vi två stora spotlights, en med grön lampa och en med röd som ligger på ett podie på golvet så att barnen kan nå att arbeta med lamporna. de är riktade mot en vid vägg där vi även ställt fram en vitt skärmvägg. Tanken är att barnen ska få möjlighet att upptäcka att ett barn kan göra skuggfigurer som syns även på andra sidan skärmväggen för de barn som befinner sig där. Min tanke var att vi skulle arbeta med skuggor inne i ljusateljén men barnen studerar någonting annat...lamporna och ljuset. De hämtar material, så som speglar, paljetter, byggklossar och lägger framför lamporna. De tittar inte på skuggorna på väggen. Igår arbetade jag utifrån inspiration från Mias föreläsning där hon berättade om ett projektarbete om bubblor. De barnen hade målat på stafli med en overhead som gav skuggbilder på staflit. Jag ville gärna pröva detta då vi arbetat mycket med just ljus i ljusateljén. Jag valde att ta fram torrpasteller i grundfärgerna för torrpasteller hade vi inte arbetat med tidigare och jag hade en tanke om att barnen nog kanske skulle vara mer intresserade av overheadapparaten än av själva målandet, så som de varit tidigare. Därför tänkte jag att jag lättare kunde tillåta "kaos" i ateljén om barnen inte hade färg på sig och samtidigt villa arbeta med overheaden och andra material. Det första barnen gjorde var att gå fram till overheaden. De målade också men även när de målade var det overheadens ljus och skuggor de undersökte. Så vad är det barnen egentligen gör? Jag funderar på hur jag ska ta detta vidare, ligger det ett projektarbete och lurar i ljuset?
Jag arbetar på att tillåta kaos och släppa på min makt som vuxen, som Tarja har pratar om under sina föreläsningar, känner att det kommer att vara en evigt pågående process. Att lyssna med mjuka öron och att se med mjuka ögon. Men jag tror att som pedagog måste man vara öppen inför "det andra", vad det än må vara, arbetssätt, kollegor som tänker olika än en själv, barn som tänker "annat". För mig är pedogogik en ständig förändringsprocess. Jag har inte arbetat som pedagog i särskilt många år men ändå kan jag hissnas över hur jag har gjort och tänkt tidigare, men det var inte dåligt, jag gjorde bara det bästa av det jag kunde och visste då. Man får väl istället försöka se det härliga i att man utvecklas och inte se sina tidigare handlingar eller tankar som misstag, utan som ett steg framåt. Fast ofta är det kanske ett steg fram och två tillbaka, men jag rör mig i alla fall, bättre än att stå still.
Jag var på en föreläsning med min förskola där föreläsaren, en i mitt tycke mycket klok man, berättade en lite saga;
I en liten by på landsbyggden hade en gris och en höna blivit mycket goda vänner. Människorna i byn började uppmärksamma detta märkliga par och började skämma bort dem med godsaker och beröm. En dag sa hönan till grisen;
- Människorna har varit så snälla mot oss, borde vi inte ge dem någonting tillbaka?
- Jo visst, vad hade du tänkt dig då, sa grisen?
- Kanske nått de gillar att äta?, sa hönan
- Som vad då, undrade grisen
- Ägg och bacon, svarade hönan
- Lätt för dig att säga, du ger bara ett bidrag men jag måste ge en bit av mig själv, sa grisen.
Jag har tänkt på detta mycket efteråt. Vi har ett jobb som egentligen kräver av oss att alltid ge en bit av oss själva. Men vissa dagar, om det är allt vi har, så kanske det kan vara okey att "bara" ge ett bidrag...
