Hundra språk

Nu har det snart gått ett läsår och tankarna snurrar. Det känns som att ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inget vet. Eller i alla fall att man inte förstått allt eller att man tagit saker för sanna som kanske inte varit det, eller som nu åtminstone blivit upplysta av ett annat ljus.

Vi har under året som gått diskuterat mycket i basgruppen och under seminarierna runt kring vad atelieristans roll innebär. Men som alltid med tankar som härstammar från Reggio Emilia filosofin så finns det väl egentligen inget svar på den frågan. Svaret skulle kanske möjligen vara det eviga ”det beror på”. Och det är det jag tänker att det gör. Ibland behöver jag som atelierista vara en provokatör, ibland en inspiratör. Ibland ett stöd, någon som uppmuntrar, ibland någon som är passiv i utforskandet och på så sätt skapar förutsättningar för barnen att möta varandra i deras kreativiterande.

Jag har också reflekterat kring någonting som både Cristian Fabbi tog upp på en av sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) och det som Tarja Haikiö skrivit om i ”Barns estetiska läroprocesser”, att dokumentation är en estetisk sammanställning av ett arbete och en process och jag tänker att detta kanske därför ska vara en av atelieristans huvudansvar. Så här skriver Haikiö; ”Dokumentationen är samtidigt estetisk, en visuell beklädnad på förskolan och kan bestå av olika former… dokumentation kan också förföra genom sin lay-out som kan vara estetiskt tilltalande eller genom att lyfta fram lyckade ögonblick i verksamheten exempelvis med fotografi.” Kanske kan detta vara ett utvecklingsområde för atelieristan.

Överlag har jag funderat mycket över just dokumentation. När blir en dokumentation pedagogisk? Vad är det barnen faktiskt gör och vad tolkar vi in? Det är inte lätt att dokumentera utan att låta det egna jaget påverka. Men jag tänker att så länge vi reflekterar tillsammans med barnen så kanske vi ändå får en ungefärlig bild av deras arbete även om dokumentationen kanske aldrig helt kan bli barnens egna såvida barnen inte dokumenterar själva.

Jag har också under årets gång förstått ateljéns varande på ett annat sätt. Tidigare har jag kanske haft en mer traditionell ingång till vad en ateljé är, ett rum där man skapar, och kanske först och främst målar. Nu ser jag att ateljén blivit ett mycket vidare begrepp för mig.  För vad är egentligen en ateljé?

 För mig blev det så tydligt i och med det projektarbete som vuxit fram på min arbetsplats under höst- och vårterminen. Vi trodde oss se att barnen utforskade ljus så barnen arbetade mycket i vår ljusateljé men när vi tittade närmare på vår dokumentation såg vi att det mer tycktes som om barnen utforskade ljudet i materialet.  Så i ateljén fick vi syn på dessa tankar hos barnen och i ateljén har sedan projektet tagit olika vägar under året. Och vi har tagit med tankar och upptäckter kring ljud ut i skogen, ut på gården, i musiken och vi har byggt upp en ljudverkstad. Är inte alla dessa olika platser då en plats för kreativitet och skapande, en ateljé? Jag har alltid sätt ett högt värde på kreativt arbete då jag tänkte i termer av de hundra språken men nu ser jag hur viktig ateljén kan vara även för att föda nya tankar, både hos oss och hos barnen, som vi sedan kan arbeta vidare med i verksamheten i övrigt. Ateljén kan vara en plats där idéer föds eller där barnen kan få arbeta vidare med teorier och tankar, utforska hypoteser, som de kanske fått med sig någon annanstans ifrån.

Stina Braxells bok ”Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan” fungerade som en slags nyckel för mig i början av året. I den skriver Braxell som hur man kan arbeta med olika material och det blev en utgångspunk för mig. Jag ville introducera så många material som möjligt för barnen, för jag ville, som Braxell säger ge barnen ett slags bibliotek av material i huvudet. Jag tänker att detta också är ett sätt att skapa förutsättningar för barnen att själva kunna vara mer aktiva i deras eget skapande. De få möjligheter att bekanta sig och skapa sig en förståelse kring olika material så att de själva sedan kan välja vilka material de behöver eller vill arbeta med. Jag vill lämna över den makten till barnen, skapandet ska bli deras.  Reggio Emilia filosofin handlar för mig just om detta, hur vi kan ge barnen förutsättningar att vara så aktiva i sina egna liv som möjligt. De är huvudpersonen i deras egna sagor, jag som pedagog ska inte stå i centrum, jag är en biroll, som ska hjälpa barnen att glänsa och jag ska stå där och applådera nedanför deras rampljus. Och vara stolt över det vi gjort tillsammans.

Jag tänker också att Cristian Fabbi under sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) genom sina nyckelord; nyfikenhet, kreativitet, relationer, glädje, utmaning, skapa tillsammans och dialog, gav inspiration till hur jag kan tänka som atelierista. Jag tänker att nyfikenheten och kreativiteten finns i oss alla, men att vi kanske vill uttrycka dem och oss på olika sätt. Relationer, glädje, utmaningar, att skapa tillsammans och vara i dialog med varandra går hand i hand. Om vi kan hitta en väg att få in dessa nyckelord i vårt arbete tror jag att ateljén kommer kännas som en given del av vår verksamhet och inte bara en plats där man kan måla, arbeta med lera eller teckna. Utan en plats där något blir till.

Jag har också reflekterat kring begreppet generativa frågor som Fabbi också tog upp under sina båda föreläsningar och hur viktigt det är att vi som pedagoger lär oss ställa dessa öppna frågor som leder vidare till nya frågor och tankar både till varandra och till barnen. Fabbi pratade också om begreppet metanivå som jag tyckte är svårt att få grepp om. Men så som han förklarade det som en högre logisk nivå, att vi tänker ett steg längre, att vi tänker kring hur vi tänker, så ser jag detta som ett oerhört viktigt verktyg i våra projektarbeten. Vi måste diskutera och reflektera med varandra för att veta vad vår metanivå är för att sedan kunna utmana barnen vidare i projektarbeten. Och självklart måste vi först observera vad det är barnen faktiskt gör för att projektet ska vara relevant för barnen utifrån deras intressen.

Ja tankarna snurrar med många nya begrepp och många ifrågasättanden. Men så som jag ser det, när man tycker att någonting känns svårt, då håller man på att lära sig någonting nytt.  

Stina Braxell, Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan, 2010, Författaren och Lärarförbundetsförlag

Tarja Haikiö, Barns estetiska läroprocesser,

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-02

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-03

Basgruppsdiskussioner

Diskussioner med kollegor ( i och utanför klassen)

 

 

 

Har haft många intressanta diskussioner med studiekamrater om vad som händer med oss Reggio Emilia inspirerade. Känslorna har gått heta. Visst är det ett fantastiskt humanistiskt sätt att tänka. Vi lär tillsammans, individen i kollektivet, ett barn har hundra språk, ett barn är kompetent och har rättigheter och skyldigheter. Reggio Emilia folosofin grundar sig på en tanke om demokrati, ett motstånd till facismen, tänk själv, var dig själv.
Men vad hände med att Reggio Emilia filosofin inte är någon metod?! Jag ser mig omkring på olika förskolor som låtit sig inspireras av samma filosofi som jag och ser likadana bord, likadana material, framdukat på samma sätt. Jag hör Dahlberg, Fabbi och Malaguzzi i varannan mening. Är det här Italien?! Vart tog VI vägen?

Jag märker ett motstånd till vissa material som liksom inte "passar in" - det är inte Reggio, hör inte hit. Finn ett fel, det ska bort. Det ligger mycket prestige i att arbeta Reggio Emilia inspirerat - ibland känns det som att det blivit en fråga om vem som är bäst. Och visst är det bra att det finns ambitioner - men för barnen och för att höja lärarens status - inte för att höja oss själva, för då blir det på en bekostnad. Ska vi bara lägga till titlar i vår utbildning, tjäna pengar, ägna vår tid till att göra andra saker än att arbeta med det vi trodde på från början? - barnen! 

Jag vet inte, jag känner mig kluven. Jag tror på detta sättet att tänka men inte på det som en metod. Vi måste fortfarande kunna tänka själva, utan att tänka "fel" och vad vi än gör får vi inte glömma bort barnen i vår stävan att förbättra, förnya, passa in, bli bäst...

Jag sitter vid frukostbordet, reser mig upp. Ett av barnen lägger huvudet på sne, tittar mig djupt in i ögonen och frågar;

 - Ska du gå på möte nu igen, kommer du tillbaka?



Det är en verklighet.

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

Jag tänker att allt barnen skapar på något vis är konst. de gör det oftast så ohämmat och deras tankar flödar in i varannat, så som jag tänker mig att en konstnär arbetar. Vad var det Picasso sa; det tog mig ett helt liv att lära mig måla som ett barn.

Jag tror att man skulle kunna lägga upp ett inriktat konstprojekt med barn på olika sätt. Med de äldra barnen kanske det är intressant att se barnens intresse kring människor, andra länder etc. och från det bygga vidare genom att introducera konstnärer occh deras verk. Med de yngre barnen kanske man kunde utgå från färger, textrurer, känsel, lukt, när man går in i ett sådant projekt.

Det viktigaste tänker jag är att vi  alltid utgår från barnens intressen och inte planerar för mycket i förväg, eller att vi i alla fall alltid är beredda att vara flexibla i vårt planerande kring projekt och aktiviteter. För vem är förskolan till för?!

Barnen, jag och mina kollegor arbetar just nu med ett projektarbete om ljud, då vi efter observationer och genom att dokumentera upptäckt att barnen utforskar ljud på olika sätt i olika aktiviteter. Ljudet har därför blivit en central del i vårt skapande i ateljén. Skapande av ljud, konst av ljud och konstiga ljud. Vi har gjort skapelser i bubbelplast, målat med hela kroppen, arbetar med lera, frigolit, folie, plast, cellofanpaper, silkespapper - ja bara vår fantasi sätter gränser! Och visst är barnen konstnärer!

Alltid spännande att besöka andra förskolor, sa andra sätt att tänka, verka, vara!

Under vårt besök på förskolan Nova fick vi i uppgift att hitta barns kreativa uttryck i varksamheten, deras spår som de lämnar efter sig. I de olika ateljéerna fanns många spår efter kreativa hjärnor. Men jag reflekterade här över att många av dessa spår verkade vara lämnade av olika individer och inte av gruppen, inte skapade i ett samspel. Jag såg individens kreativa processer och skapandelust men vart är kollektivet? Jag tror att kreativitet och fantasi går hand i hand och att fantasin kommer ut våra erfarenheter. Då tänker jag också att vi borde fantisera och "kreativitera" bättre tillsammans än ensamma. Men visst kan det finnas en vinning i att möte enskilda individer i deras skapande proocess också för att upptäcka deras intressen, deras utmaningsnivå, deras "själv" men kanske upplevde jag att det var för mycket fokus på individen och för lite på kollektivet och samspelet.

I den övriga verksamheten såg jag lite spår av barnen, kanske hade barnen städat undan deras "spår". Det är ju ett dilemma i förskolans värld det där med vilka spår som ska vara kvar och vilka som ska städas bort. Färg på golvet - helst bort, men konstruktioner - kvar. Hur ska barnen förstå skillnaden och vart sätter vi gränsen?

Att lära sig lyssna är en förutsättning för demokrati! Vackert! Och vad glad jag blev då vi just nu är mitt uppe i vårt projektarbete ”Vi möts i ljud”!

Ibland känns det enkla så svårt. Vad vi krånglar till det. Lär jag mig lyssna, kan jag lyssna på dig, kan du lyssna på mig, kan vi leva och lära tillsammans.

Tyckte det var underbart att se så många exempel på projekt med yngre barn. Upplever att det är vanligt att man fokuserar på de äldre barnen och tjusiga dokumentationer kring vad de berättar, hur de filosoferar och hur de tänker kring vad de tänker men vart är de yngre barnen? Cristian visade att det inte är svårare att arbeta i projekt med de yngre barnen men att man behöver kunna fånga ögonblicken, bli kompetent i att dokumentera processer, samspel, fantasi, utforskande, engagemang, upptäckter. Men jag tycker inte att det känns skrämmande. Jag känner mig stärkt i att det går att arbeta på detta sätt med barn i alla åldrar. De yngre barnen är så tydliga i sitt kroppsspråk, sina strategier och när man ser det där tindrandet i ögonen då vet man att man är på rätt väg!

Bildanalys

Hur kan en bild säga så mycket?!  Otroligt intressant hur man kan analysera bilder utifrån olika perspektiv (klassperspektiv, feministiskt perspektiv, genusperspektiv etc.) Kändes som om Tove Janssons bok ”Den farliga resan” var mer än en barnbok, ett livsöde, ett terapisamtal, en upptäckt av självet. Jag reflekterade kring om det var tänkt så från början eller om det var undermedvetet. Så som att man ibland förstår vad man tänker först när man berättar vad man tänker, att det inte är menat från början. Jag undrar också hur barnen upplever bilderna, hur mycket kan de läsa in i dem? Är det ett dolt budskap för vuxna? 

Bilden är verkligen ett språk, ett medel att förmedla inte bara sig själv utan även sin omvärld. Då förstår man vikten av att arbete med bild och skapande i förskolan.