Hundra språk

Nu har det snart gått ett läsår och tankarna snurrar. Det känns som att ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inget vet. Eller i alla fall att man inte förstått allt eller att man tagit saker för sanna som kanske inte varit det, eller som nu åtminstone blivit upplysta av ett annat ljus.

Vi har under året som gått diskuterat mycket i basgruppen och under seminarierna runt kring vad atelieristans roll innebär. Men som alltid med tankar som härstammar från Reggio Emilia filosofin så finns det väl egentligen inget svar på den frågan. Svaret skulle kanske möjligen vara det eviga ”det beror på”. Och det är det jag tänker att det gör. Ibland behöver jag som atelierista vara en provokatör, ibland en inspiratör. Ibland ett stöd, någon som uppmuntrar, ibland någon som är passiv i utforskandet och på så sätt skapar förutsättningar för barnen att möta varandra i deras kreativiterande.

Jag har också reflekterat kring någonting som både Cristian Fabbi tog upp på en av sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) och det som Tarja Haikiö skrivit om i ”Barns estetiska läroprocesser”, att dokumentation är en estetisk sammanställning av ett arbete och en process och jag tänker att detta kanske därför ska vara en av atelieristans huvudansvar. Så här skriver Haikiö; ”Dokumentationen är samtidigt estetisk, en visuell beklädnad på förskolan och kan bestå av olika former… dokumentation kan också förföra genom sin lay-out som kan vara estetiskt tilltalande eller genom att lyfta fram lyckade ögonblick i verksamheten exempelvis med fotografi.” Kanske kan detta vara ett utvecklingsområde för atelieristan.

Överlag har jag funderat mycket över just dokumentation. När blir en dokumentation pedagogisk? Vad är det barnen faktiskt gör och vad tolkar vi in? Det är inte lätt att dokumentera utan att låta det egna jaget påverka. Men jag tänker att så länge vi reflekterar tillsammans med barnen så kanske vi ändå får en ungefärlig bild av deras arbete även om dokumentationen kanske aldrig helt kan bli barnens egna såvida barnen inte dokumenterar själva.

Jag har också under årets gång förstått ateljéns varande på ett annat sätt. Tidigare har jag kanske haft en mer traditionell ingång till vad en ateljé är, ett rum där man skapar, och kanske först och främst målar. Nu ser jag att ateljén blivit ett mycket vidare begrepp för mig.  För vad är egentligen en ateljé?

 För mig blev det så tydligt i och med det projektarbete som vuxit fram på min arbetsplats under höst- och vårterminen. Vi trodde oss se att barnen utforskade ljus så barnen arbetade mycket i vår ljusateljé men när vi tittade närmare på vår dokumentation såg vi att det mer tycktes som om barnen utforskade ljudet i materialet.  Så i ateljén fick vi syn på dessa tankar hos barnen och i ateljén har sedan projektet tagit olika vägar under året. Och vi har tagit med tankar och upptäckter kring ljud ut i skogen, ut på gården, i musiken och vi har byggt upp en ljudverkstad. Är inte alla dessa olika platser då en plats för kreativitet och skapande, en ateljé? Jag har alltid sätt ett högt värde på kreativt arbete då jag tänkte i termer av de hundra språken men nu ser jag hur viktig ateljén kan vara även för att föda nya tankar, både hos oss och hos barnen, som vi sedan kan arbeta vidare med i verksamheten i övrigt. Ateljén kan vara en plats där idéer föds eller där barnen kan få arbeta vidare med teorier och tankar, utforska hypoteser, som de kanske fått med sig någon annanstans ifrån.

Stina Braxells bok ”Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan” fungerade som en slags nyckel för mig i början av året. I den skriver Braxell som hur man kan arbeta med olika material och det blev en utgångspunk för mig. Jag ville introducera så många material som möjligt för barnen, för jag ville, som Braxell säger ge barnen ett slags bibliotek av material i huvudet. Jag tänker att detta också är ett sätt att skapa förutsättningar för barnen att själva kunna vara mer aktiva i deras eget skapande. De få möjligheter att bekanta sig och skapa sig en förståelse kring olika material så att de själva sedan kan välja vilka material de behöver eller vill arbeta med. Jag vill lämna över den makten till barnen, skapandet ska bli deras.  Reggio Emilia filosofin handlar för mig just om detta, hur vi kan ge barnen förutsättningar att vara så aktiva i sina egna liv som möjligt. De är huvudpersonen i deras egna sagor, jag som pedagog ska inte stå i centrum, jag är en biroll, som ska hjälpa barnen att glänsa och jag ska stå där och applådera nedanför deras rampljus. Och vara stolt över det vi gjort tillsammans.

Jag tänker också att Cristian Fabbi under sina föreläsningar (Göteborg, april, 2012) genom sina nyckelord; nyfikenhet, kreativitet, relationer, glädje, utmaning, skapa tillsammans och dialog, gav inspiration till hur jag kan tänka som atelierista. Jag tänker att nyfikenheten och kreativiteten finns i oss alla, men att vi kanske vill uttrycka dem och oss på olika sätt. Relationer, glädje, utmaningar, att skapa tillsammans och vara i dialog med varandra går hand i hand. Om vi kan hitta en väg att få in dessa nyckelord i vårt arbete tror jag att ateljén kommer kännas som en given del av vår verksamhet och inte bara en plats där man kan måla, arbeta med lera eller teckna. Utan en plats där något blir till.

Jag har också reflekterat kring begreppet generativa frågor som Fabbi också tog upp under sina båda föreläsningar och hur viktigt det är att vi som pedagoger lär oss ställa dessa öppna frågor som leder vidare till nya frågor och tankar både till varandra och till barnen. Fabbi pratade också om begreppet metanivå som jag tyckte är svårt att få grepp om. Men så som han förklarade det som en högre logisk nivå, att vi tänker ett steg längre, att vi tänker kring hur vi tänker, så ser jag detta som ett oerhört viktigt verktyg i våra projektarbeten. Vi måste diskutera och reflektera med varandra för att veta vad vår metanivå är för att sedan kunna utmana barnen vidare i projektarbeten. Och självklart måste vi först observera vad det är barnen faktiskt gör för att projektet ska vara relevant för barnen utifrån deras intressen.

Ja tankarna snurrar med många nya begrepp och många ifrågasättanden. Men så som jag ser det, när man tycker att någonting känns svårt, då håller man på att lära sig någonting nytt.  

Stina Braxell, Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan, 2010, Författaren och Lärarförbundetsförlag

Tarja Haikiö, Barns estetiska läroprocesser,

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-02

Cristian Fabbi, Göteborg 2012-04-03

Basgruppsdiskussioner

Diskussioner med kollegor ( i och utanför klassen)