Att lära känna färg med fötterna
Vi fortsätter att arbeta med grundfärgerna rött och gult, nu med fötterna och med salsamusik! Vi arbetar också i tvärgrupper med barn och pedagoger från två olika hemvister för att skapa förutsättningar för nya möten.
Att lära känna färg med händerna
Vi målar med röd fingerfärg. Ett papper är klätt över ett bord, stolarna är borttagna så att barnen lättare ska kunna röra sig runt bordet och samspela med varandra. Barnen är i 2-års åldern och har själva valt att arbeta inne i ateljén.
Jag kan börja lite försiktigt med ett finger och kanske vill jag titta på kompisarna när de målar först innan jag själv prövar...
...sedan kan jag använda hela handen och verkligen känna färgen och rörelsen.
Vid ett annat tillfälle går vi över till gul färg för att undersöka vad som händer om man blandar rött och gult. Barnen använder olika tekniker...
Kanske vill jag fortsätta måla med händerna, kanske vill jag måla streck på en rad eller kanske "snurra runt" med färgen och blanda den till en ny färg!
Jag (pedagog) tillförde ytterligare material för att erbjuda en variation, fortfarande i färgerna rött och gult.
Här kan jag prova att fästa materialet i färgen eller bara studera materialet i sig. Men fjädrarna fastnar ju på mina händer!
Vi arbetar just nu med grundfärgerna inne i vår ateljé och även i vår torr-ateljé inne på hemvisten. I torr-ateljén har vi nu framme röda och gula vaxkritor, röda och gula pastellkritor och röda, gula och vita papper för at de barn som inte väljer att arbeta i ateljén ändå ska kunna ta del av det som vi arbetar med inne i ateljén. Syftet är att börja från grunden och bekanta sig med och få en förståelse av material och färger. Kanske tänker inte barnen nödvändigtvis att röd färg plus gul färg blir orange färg, men de kan kanske få en förståelse av att om man blandar en färg med en annan så kommer det någonting nytt ur det, en helt annan färg. Vi vill ge barnen möjlighet att bygga upp den katalog av materialförståelse som Christina Bexel skriver om.
Göteborgs internationella konstbiennal
Den 13:de oktober hade vi samtalsworkshop på konsthallen där vi samtalade kring olika installationer.
Jag fastnade först för ett konstverk av Wim Botha. Verket bestod av brädor som höll upp jättelika formationer av frogolit som lystes upp och gavs effekter av skuggor med hjälp av starka lampor. Känslorna jag fick kring verket var att det kändes ljust och positivt samtidigt som den kändes kaosartad och föränderlig. Jag såg olika formationer beroende på vart jag stod. Jag tyckte mig urskilja änglar, vingar, en madonna som höll någonting i knät; jesusbarnet, en häst och en drake. Verket kändes på något vis religöst och jag tänker mig att konstnären kanske ville uttrycka religionens roll som trygghet, ljus men också det destruktiva som religionen för med sig. Jag tänker också att de barn jag har på förskolan skulle uppskatta verket för att det är så "direkt". Vi arbetar också mycket med återvinningsmaterial och jag tror att barnen skulle kunna relatera till de material som vi brukar jobba med. jag tror också att konstverket skulle kunna ge in ingång till arbete med ljus/skugga.
Det konstverk som min grupp och jag diskuterade längst var ett verk av Reena Saini Kallat som föreställde en världskarta förbunden av olika eltrådar, sladdar och taggtrådar. Den hade också ljudinstallationer med sprakande ljud. För mig kändes den olustig till en början, den förde tankarna till utnyttjandet av människor. Länderna uppe i norr hade nästan inga trådar, bara ett fåtal som kändes "utskickade" till länder med sämre ekonomiska förutsättningar och lägre levnadsstandard. Vi funderade mycket över varför vissa länder, som exempelvis Tyskland, hade så många sladdar och taggtrådar, det såg nästan ut som ett nät av kaos. När vi studerat verket länge kunde jag också tänka att sladdarna kanske även hade en positiv laddning, att vi alla är sammankopplade både på gott och ont och att sladdarna kanske var en symbol för hur nära vi är varandra genom teknoligins magi. jag tror att konstnärens syfte kanske var att väcka tankar kring hur vi påverkar varandra och vad som i så fall är god påverkan och vad som är negativ påverkan, vad som är sammarbete och vad som är utnyttjande. Jag tror att barnen hade reagerat mer på ljudet än kartan då den kanske är allt för abstrakt för dem däremot hade de kunnat göra något liknande verk med sladdar och spikar på väggen som de säkert hade tyckt var spännande och utmanande.
Vid resterande installationer hann vi inte gå in i några djupare diskussioner. Men vid fotografierna av Zarina Bhimji fick jag tankar och känslor kring; kampen om överlevnad, hopplöshet, ensamhet, tomrum, händelser som leder till någonting annat - någonting nytt, kanske till någonting bättre.
Konstnären Antonio Vega Mocatela hade en utställning med verk som fångar från ett mexikanskt fängelse hade gjort åt honom i utbyte av tjänset som han genomförde åt dem. Där hade jag känslor och tankar som; tragik, sorg, total maktlöshet, beroende, utnyttjande, mentalsjukdom och ren fysisk konst, att faktiskt inte bara skapa konst medkroppen utan även av kroppen. Fångarna hade bland annat använt hår och naglar i verken.
När jag reflekterar kring installationerna så här i efterhand tycker jag mig se en gemensam nämnare i att försöka tolka människans beroendeställning till olika saker. No man is an island.
Jag fastnade först för ett konstverk av Wim Botha. Verket bestod av brädor som höll upp jättelika formationer av frogolit som lystes upp och gavs effekter av skuggor med hjälp av starka lampor. Känslorna jag fick kring verket var att det kändes ljust och positivt samtidigt som den kändes kaosartad och föränderlig. Jag såg olika formationer beroende på vart jag stod. Jag tyckte mig urskilja änglar, vingar, en madonna som höll någonting i knät; jesusbarnet, en häst och en drake. Verket kändes på något vis religöst och jag tänker mig att konstnären kanske ville uttrycka religionens roll som trygghet, ljus men också det destruktiva som religionen för med sig. Jag tänker också att de barn jag har på förskolan skulle uppskatta verket för att det är så "direkt". Vi arbetar också mycket med återvinningsmaterial och jag tror att barnen skulle kunna relatera till de material som vi brukar jobba med. jag tror också att konstverket skulle kunna ge in ingång till arbete med ljus/skugga.
Det konstverk som min grupp och jag diskuterade längst var ett verk av Reena Saini Kallat som föreställde en världskarta förbunden av olika eltrådar, sladdar och taggtrådar. Den hade också ljudinstallationer med sprakande ljud. För mig kändes den olustig till en början, den förde tankarna till utnyttjandet av människor. Länderna uppe i norr hade nästan inga trådar, bara ett fåtal som kändes "utskickade" till länder med sämre ekonomiska förutsättningar och lägre levnadsstandard. Vi funderade mycket över varför vissa länder, som exempelvis Tyskland, hade så många sladdar och taggtrådar, det såg nästan ut som ett nät av kaos. När vi studerat verket länge kunde jag också tänka att sladdarna kanske även hade en positiv laddning, att vi alla är sammankopplade både på gott och ont och att sladdarna kanske var en symbol för hur nära vi är varandra genom teknoligins magi. jag tror att konstnärens syfte kanske var att väcka tankar kring hur vi påverkar varandra och vad som i så fall är god påverkan och vad som är negativ påverkan, vad som är sammarbete och vad som är utnyttjande. Jag tror att barnen hade reagerat mer på ljudet än kartan då den kanske är allt för abstrakt för dem däremot hade de kunnat göra något liknande verk med sladdar och spikar på väggen som de säkert hade tyckt var spännande och utmanande.
Vid resterande installationer hann vi inte gå in i några djupare diskussioner. Men vid fotografierna av Zarina Bhimji fick jag tankar och känslor kring; kampen om överlevnad, hopplöshet, ensamhet, tomrum, händelser som leder till någonting annat - någonting nytt, kanske till någonting bättre.
Konstnären Antonio Vega Mocatela hade en utställning med verk som fångar från ett mexikanskt fängelse hade gjort åt honom i utbyte av tjänset som han genomförde åt dem. Där hade jag känslor och tankar som; tragik, sorg, total maktlöshet, beroende, utnyttjande, mentalsjukdom och ren fysisk konst, att faktiskt inte bara skapa konst medkroppen utan även av kroppen. Fångarna hade bland annat använt hår och naglar i verken.
När jag reflekterar kring installationerna så här i efterhand tycker jag mig se en gemensam nämnare i att försöka tolka människans beroendeställning till olika saker. No man is an island.
