Hundra språk

Har haft många intressanta diskussioner med studiekamrater om vad som händer med oss Reggio Emilia inspirerade. Känslorna har gått heta. Visst är det ett fantastiskt humanistiskt sätt att tänka. Vi lär tillsammans, individen i kollektivet, ett barn har hundra språk, ett barn är kompetent och har rättigheter och skyldigheter. Reggio Emilia folosofin grundar sig på en tanke om demokrati, ett motstånd till facismen, tänk själv, var dig själv.
Men vad hände med att Reggio Emilia filosofin inte är någon metod?! Jag ser mig omkring på olika förskolor som låtit sig inspireras av samma filosofi som jag och ser likadana bord, likadana material, framdukat på samma sätt. Jag hör Dahlberg, Fabbi och Malaguzzi i varannan mening. Är det här Italien?! Vart tog VI vägen?

Jag märker ett motstånd till vissa material som liksom inte "passar in" - det är inte Reggio, hör inte hit. Finn ett fel, det ska bort. Det ligger mycket prestige i att arbeta Reggio Emilia inspirerat - ibland känns det som att det blivit en fråga om vem som är bäst. Och visst är det bra att det finns ambitioner - men för barnen och för att höja lärarens status - inte för att höja oss själva, för då blir det på en bekostnad. Ska vi bara lägga till titlar i vår utbildning, tjäna pengar, ägna vår tid till att göra andra saker än att arbeta med det vi trodde på från början? - barnen! 

Jag vet inte, jag känner mig kluven. Jag tror på detta sättet att tänka men inte på det som en metod. Vi måste fortfarande kunna tänka själva, utan att tänka "fel" och vad vi än gör får vi inte glömma bort barnen i vår stävan att förbättra, förnya, passa in, bli bäst...

Jag sitter vid frukostbordet, reser mig upp. Ett av barnen lägger huvudet på sne, tittar mig djupt in i ögonen och frågar;

 - Ska du gå på möte nu igen, kommer du tillbaka?



Det är en verklighet.